Spridda tankar

Om jag för en vecka sedan suckade och stönade över Nizzarnas oförståelse för städning, måste jag i dag då meddela att de i dag slagit mig med förvåning. Herr Nizze och jag och mamma åkte på runda till byn (Petterssons trädgård firade jubileum, det skulle handlas och vi besökte gravgården och så hade de dessutom julmarknad vid Fornstugan). Innan vi åkte, väckte Herr NIzze Nizzarna och meddelade att 500 kg ska bäras in i silon i pannrummet. Döm om min förvåning, när Nizzarna var i full gång med detta arbete när vi kom hem någon timme senare. Dessutom hämtade Nizzarna en lillajulgran, helt frivilligt. Och herr Nizze torkade golven och hade dammsugit i går. Och fru Nizzan har skurat toaletter och badrum, strukit juldukar och satt upp utebelysning och några ljusstakar. Nizze 1 blev förgrymmad för att Nizze 2 hade julbelysning och inte han. Så då var det bara att gräva i skåpen för att hitta Nizze 1:s belysning. De har tydligen sinne för traditioner, fortsättningsvis. Nu ska jag ge mig iväg

Fru Nizzan tillbringar lördagkvällen med att städa. Dagen gick i ett huj, utan att någon annan tyckte att det behövde städas. Började med cirkelträning 8.30. Herr Nizze och Nizze 2 var på utbildningsmässa, Nizze 1 var hos en kompis över natten. Fru Nizzan kom hem, duschade, satte på sig annat än svettiga träningskläder, åkte till frissan, satt där och lugnade ner sig ett par timmar. Därefter hem, hämta mamma, besöka gravgården, handla i lokala butiken, hem och laga mat, äta, hämta Nizze 1, sortera kläder som varit i tvättmaskinen, hänga tvättade kläder... I ett huj var klockan 18. Ingen av Nizzarna tycker att det behöver städas. De måste vara blinda. Toalettstolarna var smutsiga, toalettgolven hade säkert inte blivit skurade förra veckan, när det var Nizzarnas arbetsuppgift. Köksgolvet var fullt av fläckar. Badrummet och badrumsväggarna var fruktansvärt smutsiga, eftersom hundarna blivit duschade flera gånger den senaste veckan. Spegeln kunde man knappt se annat än prickar på. Och vind

Filmen Like a rockstar är en dokumentärfilm som följer Vasabandet Sturm und Drang under många år. Jag hör till dem som tjusades av André Linmans sång - och ännu sommaren 2013 när bandet spelade i Jakobstad ("det var länge sedan vi hade så stor publik") kunde jag inte annat än konstatera att det är ett vackert barn som sjöng vackert. Nåja, han är vuxen nu, men inte så många år äldre än mina egna pojkar. Filmen väckte många känslor hos mig. Dels avsky "men hur gick föräldrarna med på", dels förståelse "de var lika gamla som mina pojkar är nu. Det är klart de levde så där och smet så fort det gick". Det är aldrig lätt att vara förälder. Speciellt inte om man själv är inom branschen och vill att barnet ska få lyckas kanske bättre än man själv. Det var en modig film. Modigt att låta den sändas. Modigt att visa berömmelsens baksida. Jag tror inte pojkarna var så mycket annorlunda än andra tonårspojkar. En av dem hade förmånen att ha en pappa som är psykolog

Jag är fruktansvärt stressad. Har ett tiotal tenter som borde vara korrigerade till i morgon. Hade fyra lektioner i dag, plus muntliga tenter däremellan. Dessutom borde jag ha planerat fem lektioner till i morgon. Plus att jag borde sätta ihop tre olika tenter till torsdag. Plus att jag borde läsa utkastet till examensstadga före klockan 10 på onsdag. Plus att jag ska på föräldramöte i morgon. Plus att jag ska på skogskurs på onsdag. Plus att jag borde hinna börja hålla koll på min mat för att gå ner i vikt för att kanske få ner mitt blodtryck. Plus att jag borde motionera också. Kontentan? Jag bloggar. Jag går oförberedd till mina lektioner i morgon. Ena gruppen har sista tillfället före tenten och en hel del av gänget åker till Lappland i natt. Andra gruppen lär få besök av en för mig okänd fransman, så jag borde ju vara väl förberedd. Men just nu ids jag inte. Jag har för länge sedan passerat de plus 15 timmar stämpeluret säger att jag får ha. I stället har jag skrivit en VUK-samm

I 20 år har jag kört mellan Esse och Vasa i princip minst fyra gånger per vecka. I 20 år har jag fått frågan om jag ser många älgar, om jag inte är rädd för älgarna, om jag inte tröttnar på att köra. På fråga a) svarar jag nej. Jag har inte sett många älgar. Det har hänt. Men i medeltal en eller två per år.  På fråga b) svarar jag ja. Jag är rädd för älgar. De är stora och man har ingen chans i höstmörkret om en älg får för sig att springa ut rakt framför mig. Dels ser jag inget, dels hinner jag inte bromsa obeorende och dels kan det vara halt. På fråga c) svarar jag att jag varje höst i slutet av oktober hotar med att flytta till Vasa. Statistiskt sett är älgarna inte det största problemet på E8. Jag har säkert skrivit det förr. Det största problemet är bildårar. Dem ser jag i princip flera av varje dag. Statistiskt är de en mycket större fara för mig, än älgarna. Dessa bildårar  kör om mig där det är gula streck. De kör om mig när det är mötande trafik. Och då håller jag normalt

I dag deltog jag i språklärarföreningens fortbildningsdag och höstmöte. Minna Björkman föreläste om positiv pedagogik/positiv psykologi. Kontentan var ungefär, att man inom psykologin under en mycket lång tid koncentrerat sig på psykiska sjukdomar. Den positiva pedagogiken/psykologin koncentrerar sig på hur man ska må bättre i förebyggande syfte. Inte fokusera på svårigheterna, utan förskjuta Gausskurvan så att det är färre som mår riktigt dåligt och fler som upplever att de uppnått det de vill. Reflektion, känsla av meningsfullhet, känsla av "flow" i det man gör, uthållighet när vi råkar ut för kriser, självkänsla... Hur får vi in det i vårt eget liv, i arbetsgemenskapen, hur överför vi det till de studerande... Det blev ett skrap på ytan, men jag upplever att det har mycket att göra med det jag lärde mig när jag studerade till arbetshandledare.  Vi borde mycket mer tillåta oss att sätta oss ner och reflektera efter en arbetsdag. Reflektera över situationer vi möter, ref

Jag håller som bäst på och läser Pauliina Rauhalas bok "Taivaslaulu". Den rör sig i gammallaestadianska kretsar i Uleåborgstrakten. Det märks att skribenten är bekant med rörelsen och dess tänkesätt. Boken är också intressant, eftersom den dels har ett poetiskt språk, dels förekommer utdrag ur en blogg, dels förekommer fiktiva samtal där talspråk används. Eftersom finska inte är mitt modersmål, tog det ett tag innan jag kom in i boken. Jag borde läsa den flera gånger  för att se djupet i den. Innehållet gör mig tidvis ledsen. Det är bara de som hör till Rörelsen som är rättroende. Alla andra är otrogna. Det kan sedan gälla präster, andra kristna församlingar osv.  De som inte hör till rörelsen kan man inte hälsa med "Guds Frid". Det märktes speciellt på ett ställe i boken, där en av huvudpersonerna får besök av sin pappa, som har ett allvarligt ärende. Då hälsas inte sonen med "Jumalan Rauha" längre. En annan sak som gör mig ledsen är tänkesättet att kvi

Dagens andra inlägg handlar om Esserevyn. Jag och gossarna besökte revyn förra lördagen. Herr Nizze gillar inte dylika kulturtillställningar, så han stannade hemma. Vi hade en trevlig kväll och träffade många bekanta. Det var många år sedan vi senast hade revy i Esse och jag tyckte det märktes. Skämten kändes inte gamla och förbrukade. De gick inte heller åt någon speciell person - inte elakt, åtminstone. Det tycker jag är hedersamt. Ett tag gick revyer ut på att driva med kommunens anställda eller förtroendevalda eller kyrkan eller något annat offentligt samfund. Och visst kan man få skoja, men det är trevligare att gå på revy, när skämten är snälla. De var inte så mycket under bältet heller, så jag skulle kalla föreställningen barnvänlig. Den första revy jag var på i 11-12-årsåldern hade en del skämt under bältet. Jag satt och skämdes. Tänk, att mamma och pappa måste höra det där. Och mamma i sin tur var olycklig för att de tagit med sin oskyldiga lilla dotter till en sådan tillställ

I dag blir det troligen separata bloggar, eftersom det är ett par saker jag tänkt skriva om - och de är inte riktigt relaterade till varandra. För att börja med Alla helgons dag. Det skulle ha varit min pappas 89-årsdag i dag, om han fått leva. För ganska exakt två år sedan skickades hem från sjukhuset. Hem till mamma, som var 84 år. Hem till ett hem utan hjälpmedel för någon som inte längre är frisk. "Det finns hemsjukvård", löd svaret, när jag diskuterade med sjukhuset. Jo tack. Fastän hemvårdare skulle komma fem gånger i dygnet, hjälper det inte. De har så kort stund med varje kund, att den sjuka ändå skulle få ligga många timmar och frysa på golvet, t.ex., innan de kommer nästa gång.  Och egna barn då? Javisst, man gör vad man kan. Men jag är inte sjukvårdsutbildad. Och någon ska försörja familjen. Och jag var inte stark nog att lyfta min pappa när han föll. Och för partnern blir det ingen ro. En sak lärde jag mig: jag kommer att vägra att ta hem någon dödssjuk innan det