Gott Nytt År 2018!
För ett år sedan, den 2 januari, sände vi iväg Nizze1 till Dragsvik. De tänkta 6 månaderna blev till 11 månader. Den 14 december blev han reservist, i stället för i juni. Han blev undersergeant i stället för jägare eller korpral. Så kan det gå. Jag trodde jag vant mig vid att sända iväg honom med tåget till södern. Jag trodde jag var beredd på att han inte flyttar hem mer. Inte på riktigt. I kväll flyttar han till Esbo. Himlar med ögonen när vi ger goda råd om att fixa med studiestöd etc. Säger att han inte tänker komma hem lika ofta som från armén. Och visst. Han är 20. Han kunde ha egen familj. Men i vilket fall som helst, så börjar igen ett nytt skede i våra liv. Han flyger ut. Nizze 2 skriver studenten. Om ett år sänder vi honom till Dragsvik. Våra små pojkar är vuxna och vill leva sina egna liv. Och inte heller Nizze 2 tänker börja studera i hemknutarna. Åbo eller Helsingfors smäller nog högre än Vasa.
I övrigt har året gått snabbt. Kan inte förstå att det är tre år sedan jag började min tjänstledighet för att studera till ämneslärare. Kan inte förstå att det är ett år sedan vi sände i väg Nizze 1. Kan inte förstå....
Julen firade vi i familjen. Sönerna gav sig tid att umgås med oss på julafton och juldagen. Då var de riktigt sociala. Man vet aldrig. Kanske sista gången vi firade jul i den konstellationen. Det vet man aldrig. Jag var 29 sista gången jag firade jul med bara mamma och pappa. Första julen Herr Nizze och jag var förlovade firade vi på skilda håll, men han kom på juldagen eller annandagen. Första julen som gifta firade vi hos mina föräldrar. Andra julen hos hans föräldrar. Tredje julen firade vi hos oss, i vårt nybyggda hus med hela släkten. Sedan 1999 har vi firat jul bara hemma, med mina föräldrar. Ibland har jag varit med till svärmor i mellandagarna. I år har jag inte varit. Börjar bli otryggt att lämna gamla mor helt ensam över natten. Vanligtvis går allt bra, men....
Om jag ska summera år 2017, kan jag väl inte säga så mycket. Det har gått upp och ner, liksom mitt humör. Miste en kär vän, vilket gjorde att jag börjar inse att inget är självklart. Funderat på att, i stället för att köpa nyare bil, söka en hyreslägenhet i Vasa. Men Herr Nizze tycker inte det är en så bra idé. Och bil måste vi ha i alla fall. Jag hoppas på att få ha mitt jobb till pensionen. Om ca 10 år, alltså. Olyckor längs vägarna i höst har gjort, att jag tycker att lägenheten inte skulle vara så dum. 10 år är 500 000 km längs vägen. Så egentligen. Jag har inget som jag tycker jag skulle vilja göra innan jag dör, förutom att få vara med min man och mina söner. Ta det lugnt hemma. Att resa runt världen för upplevelser är inte min grej. Att komma högre i karriären skulle förstås ha varit trevligt. Men det är för sent nu. Och jag har inte rätt ledaregenskaper för att vara chef. Forska skulle jag gärna. Men får jag leva efter pensioneringen kan jag göra det som hobby. Men om den goda fén kommer och ber mig önska något (förutom hälsa, kärlek, lycka och pengar för min familj och folk i min närhet) år 2018 så är det ett nytt, trevligt jobb något närmare hemmet. Pedersöre, Jakobstad, Nykarleby, Kronoby, Karleby - typ. Vad jag skulle vilja göra? Undervisa. Föreläsa. Arbetshandleda. Forska. Helst skulle jag förstås vara så bra på något att jag skulle kunna välja och vraka mellan uppdragen och bara göra det jag gillar. Det är en utopi. Jag har ingen sådan förmåga. Tror jag. Men man får ju önska, så här på årets första dag.
I övrigt har året gått snabbt. Kan inte förstå att det är tre år sedan jag började min tjänstledighet för att studera till ämneslärare. Kan inte förstå att det är ett år sedan vi sände i väg Nizze 1. Kan inte förstå....
Julen firade vi i familjen. Sönerna gav sig tid att umgås med oss på julafton och juldagen. Då var de riktigt sociala. Man vet aldrig. Kanske sista gången vi firade jul i den konstellationen. Det vet man aldrig. Jag var 29 sista gången jag firade jul med bara mamma och pappa. Första julen Herr Nizze och jag var förlovade firade vi på skilda håll, men han kom på juldagen eller annandagen. Första julen som gifta firade vi hos mina föräldrar. Andra julen hos hans föräldrar. Tredje julen firade vi hos oss, i vårt nybyggda hus med hela släkten. Sedan 1999 har vi firat jul bara hemma, med mina föräldrar. Ibland har jag varit med till svärmor i mellandagarna. I år har jag inte varit. Börjar bli otryggt att lämna gamla mor helt ensam över natten. Vanligtvis går allt bra, men....
Om jag ska summera år 2017, kan jag väl inte säga så mycket. Det har gått upp och ner, liksom mitt humör. Miste en kär vän, vilket gjorde att jag börjar inse att inget är självklart. Funderat på att, i stället för att köpa nyare bil, söka en hyreslägenhet i Vasa. Men Herr Nizze tycker inte det är en så bra idé. Och bil måste vi ha i alla fall. Jag hoppas på att få ha mitt jobb till pensionen. Om ca 10 år, alltså. Olyckor längs vägarna i höst har gjort, att jag tycker att lägenheten inte skulle vara så dum. 10 år är 500 000 km längs vägen. Så egentligen. Jag har inget som jag tycker jag skulle vilja göra innan jag dör, förutom att få vara med min man och mina söner. Ta det lugnt hemma. Att resa runt världen för upplevelser är inte min grej. Att komma högre i karriären skulle förstås ha varit trevligt. Men det är för sent nu. Och jag har inte rätt ledaregenskaper för att vara chef. Forska skulle jag gärna. Men får jag leva efter pensioneringen kan jag göra det som hobby. Men om den goda fén kommer och ber mig önska något (förutom hälsa, kärlek, lycka och pengar för min familj och folk i min närhet) år 2018 så är det ett nytt, trevligt jobb något närmare hemmet. Pedersöre, Jakobstad, Nykarleby, Kronoby, Karleby - typ. Vad jag skulle vilja göra? Undervisa. Föreläsa. Arbetshandleda. Forska. Helst skulle jag förstås vara så bra på något att jag skulle kunna välja och vraka mellan uppdragen och bara göra det jag gillar. Det är en utopi. Jag har ingen sådan förmåga. Tror jag. Men man får ju önska, så här på årets första dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar