Uppdrag granskning och Knutby
Ja, nu hade jag ju tänkt att jag inte skulle skriva så mycket om religion och politik. Men nu såg jag Uppdrag granskning och vad som hänt i Knutby sedan det uppmärksammade mordet för sådär 10 år sedan. Kristi Brud. Åsa Waldau. Och så väcks frågan: Hur kan vettiga människor gå på en sådan lära? Men vi har ju vår egen motsvarighet: Maria Åkerblom, för länge sedan. Det var bra i början, men det ledde till maktmissbruk, våld och trakasserier.
Jag har en lång erfarenhet av många kristna sammanhang. De flesta av dem sunda. Jag tror inte jag skulle ha låtit någon Kristi Brud styra mig. För när någon påstår sig ha ensamrätt på att tolka Guds ord. Och när någon påstår sig sitta inne med den enda rätta läran, och att man inte får ifrågasätta. Då går den ledaren emot det ord som han säger sig följa. För i Bibeln står att man ska pröva allt, och behålla det som är gott.
Men givetvis, jag har sett det ena och det andra. Och visst. Vissa tider i livet kunde jag ha blivit offer för något. Men mina vänner har varit ärliga, goda människor på riktigt. Men sedan är det förstås också det, att jag är ganska envis med att tänka själv. Om jag mår illa när jag är på ett andligt möte, så då brukar jag lyssna på den känslan. Då är det något som inte är som det ska. Om någon påstår att jag har något ont i mig, för att jag inte tar till mig det som sägs, så ser jag felet i predikanten, inte i mig själv. Inte för att jag skulle ha någon gåva att skilja ont från gott, men för att jag litar mera på det jag känner än på det någon annan säger åt mig att känna. Skulle någon Kristi Brud ha sagt åt mig att tjäna henne genom att jobba gratis för henne "för Guds rikes skull", så tror jag att jag skulle ha sagt att hon kan dra åt skogen. Ungefär som när någon inte var riktigt nöjd med något jag gjorde på något talkoarbete i församlingen för länge sedan. jag sa ungefär att när jag jobbar gratis ska ingen klaga. Då slutar jag. Det är när jag får betalt, som man kan ha åsikter om mitt jobb. Och jag slutade faktiskt också med mycket talkoarbete efter det. Se jag är en envis rackare.
Men givetvis. Du har dina vänner där. Ni lever nära inpå varann. Ni har roligt och ni har en andlig gemenskap. Det spårar inte ur direkt. Det går givetvis med små steg. Och det är svårt att bryta med sina vänner - man har ju inget socialt liv utanför gemenskapen.
Men skrämmande är dylika sekthistorier. Givetvis skandaljournalistik, men vi har ju som sagt sett motsvarande. För några år sedan talades ju om en rörelse på finskt håll, uppbyggd kring Tekniska högskolan i Otnäs. Med andra ord: högt utbildade som lydde en auktoritär ledare. Så man ska aldrig säga aldrig. Man vet aldrig vad man råkar in i. Men jag säger fortfarande: När man inte får tänka själv, när man ska arbeta gratis och när man helst ska ge sina inkomster till församlingens ledare. Då ska man dra öronen åt sig. För då är det inte Gud som talar. Jag är dessutom övertygad om att även ateister kan råka ut för motsvarande - men i annan form. Kan ju vara någon form av ledarskapsguru. Typ. Jag tror på mitt förnuft, även om Nizzarna kanske inte tycker jag är så förnuftig.
Jag har en lång erfarenhet av många kristna sammanhang. De flesta av dem sunda. Jag tror inte jag skulle ha låtit någon Kristi Brud styra mig. För när någon påstår sig ha ensamrätt på att tolka Guds ord. Och när någon påstår sig sitta inne med den enda rätta läran, och att man inte får ifrågasätta. Då går den ledaren emot det ord som han säger sig följa. För i Bibeln står att man ska pröva allt, och behålla det som är gott.
Men givetvis, jag har sett det ena och det andra. Och visst. Vissa tider i livet kunde jag ha blivit offer för något. Men mina vänner har varit ärliga, goda människor på riktigt. Men sedan är det förstås också det, att jag är ganska envis med att tänka själv. Om jag mår illa när jag är på ett andligt möte, så då brukar jag lyssna på den känslan. Då är det något som inte är som det ska. Om någon påstår att jag har något ont i mig, för att jag inte tar till mig det som sägs, så ser jag felet i predikanten, inte i mig själv. Inte för att jag skulle ha någon gåva att skilja ont från gott, men för att jag litar mera på det jag känner än på det någon annan säger åt mig att känna. Skulle någon Kristi Brud ha sagt åt mig att tjäna henne genom att jobba gratis för henne "för Guds rikes skull", så tror jag att jag skulle ha sagt att hon kan dra åt skogen. Ungefär som när någon inte var riktigt nöjd med något jag gjorde på något talkoarbete i församlingen för länge sedan. jag sa ungefär att när jag jobbar gratis ska ingen klaga. Då slutar jag. Det är när jag får betalt, som man kan ha åsikter om mitt jobb. Och jag slutade faktiskt också med mycket talkoarbete efter det. Se jag är en envis rackare.
Men givetvis. Du har dina vänner där. Ni lever nära inpå varann. Ni har roligt och ni har en andlig gemenskap. Det spårar inte ur direkt. Det går givetvis med små steg. Och det är svårt att bryta med sina vänner - man har ju inget socialt liv utanför gemenskapen.
Men skrämmande är dylika sekthistorier. Givetvis skandaljournalistik, men vi har ju som sagt sett motsvarande. För några år sedan talades ju om en rörelse på finskt håll, uppbyggd kring Tekniska högskolan i Otnäs. Med andra ord: högt utbildade som lydde en auktoritär ledare. Så man ska aldrig säga aldrig. Man vet aldrig vad man råkar in i. Men jag säger fortfarande: När man inte får tänka själv, när man ska arbeta gratis och när man helst ska ge sina inkomster till församlingens ledare. Då ska man dra öronen åt sig. För då är det inte Gud som talar. Jag är dessutom övertygad om att även ateister kan råka ut för motsvarande - men i annan form. Kan ju vara någon form av ledarskapsguru. Typ. Jag tror på mitt förnuft, även om Nizzarna kanske inte tycker jag är så förnuftig.
Kommentarer
Skicka en kommentar